Bloggar på arbetstid och känner mig sjukt olaglig.
- Hur vet du att det finns aktiva socialister i din stad?
- En morgon hittar du klistermärken på elskåp. Gärna utanför en pizzeria.
Jag är så glad för SSU:s skull.
fredag, juli 31
torsdag, juli 30
Beautiful day
Om man frågar mamma vad jag ska göra i morgon är det inte helt omöjligt att hon säger att jag ska kolla på Youtube. En fredag lika spännande som TV-reklam.
Om man frågar en av kunderna på jobbet svarar hon att jag ska se "U-två". Det låter mest som någon teknisk term som jag försöker låtsas som att jag förstår genom att iklä mig mitt intellektuella ansikte med det högra ögonbrynet lite höjt, båda ögonbrynen pressade mot varandra, munnen stängd med en aning spända läppar, tungan tryckt mot gommen och smått utvidgade näsborrar.
Om man frågar mig, får man inte mycket till muntligt svar. Då hoppar jag mest spontant omkring i en väldigt orund cirkel och tar toner som ingen visste fanns.
För jag ska kolla på Youtube, jag ska kolla på U-två, jag ska kolla på U2!
Om man frågar en av kunderna på jobbet svarar hon att jag ska se "U-två". Det låter mest som någon teknisk term som jag försöker låtsas som att jag förstår genom att iklä mig mitt intellektuella ansikte med det högra ögonbrynet lite höjt, båda ögonbrynen pressade mot varandra, munnen stängd med en aning spända läppar, tungan tryckt mot gommen och smått utvidgade näsborrar.
Om man frågar mig, får man inte mycket till muntligt svar. Då hoppar jag mest spontant omkring i en väldigt orund cirkel och tar toner som ingen visste fanns.
För jag ska kolla på Youtube, jag ska kolla på U-två, jag ska kolla på U2!
måndag, juli 27
En sådan dag
Vad fruktar jag?
Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flodoch stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randenoch hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
Jag är en del utav oändligheten.
Jag är en del av alltets stora kraft,
en ensam värld inom miljoner världar,
en första gradens stjärna lik som slocknar sist.
Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!
Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror
och höra nattens tysta flodoch stå på berget under solen.
Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol.
Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska,
kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro
som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa mitt i havet?
Tid - du mörderska - vik ifrån mig!
Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randenoch hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.
Edith Södergran, 1916
söndag, juli 26
Someone to face the day with
Nog för att det här är en blogg som inte kan definieras som modeblogg - men igår gjorde jag ett sådant köp som måste avslöjas för samtliga läsare på ett lika självklart sätt som en blottare måste visa sina tillhörigheter för mötande människor på offentliga platser.
Igår köpte jag något som är så pass jättecoolt att gränsen till jättenördigt bör ses som utsuddad.
Tänk ram. Tänk glas. Tänk foton. Tänk sju stycken foton. Tänk sju stycken bokstäver. Tänk sju stycken bokstäver som sju stycken foton. Tänk bokstäverna F, R, I, E, N, D, S. Vem behöver öga för inredning när det finns foton och fruktansvärt snygga - schnygga - vänner?
Dessutom köpte jag en tetång och nu har jag nog allt jag behöver för att flytta hemifrån.
- Tetång
- Te
- Tekanna
- Världskarta för väggbruk
- Fototavla
- Fotoramar
- Dator och mobilt bredband (fruktansvärt många tuff-poäng, det ska bli min öppningsreplik för att få vänner "haej, jaug hauj eut moubejlt breudbaund")
- Glas, glas, glas och sjukt mycket glas
- Min inbitna mugg från Oslo gjord av Iduberga som Elin diskade sönder i diskmaskinen
Igår köpte jag något som är så pass jättecoolt att gränsen till jättenördigt bör ses som utsuddad.
Tänk ram. Tänk glas. Tänk foton. Tänk sju stycken foton. Tänk sju stycken bokstäver. Tänk sju stycken bokstäver som sju stycken foton. Tänk bokstäverna F, R, I, E, N, D, S. Vem behöver öga för inredning när det finns foton och fruktansvärt snygga - schnygga - vänner?
Dessutom köpte jag en tetång och nu har jag nog allt jag behöver för att flytta hemifrån.
- Tetång
- Te
- Tekanna
- Världskarta för väggbruk
- Fototavla
- Fotoramar
- Dator och mobilt bredband (fruktansvärt många tuff-poäng, det ska bli min öppningsreplik för att få vänner "haej, jaug hauj eut moubejlt breudbaund")
- Glas, glas, glas och sjukt mycket glas
- Min inbitna mugg från Oslo gjord av Iduberga som Elin diskade sönder i diskmaskinen
torsdag, juli 23
En hjälpande pekning
Det är ingen som påstår att Ulricehamn är en stor stad och vår paradgata avklaras på mindre än fem minuter. Trots det kan jag inte påstå att jag vet vad för butiker som ligger på gatan. Igår trodde jag att jag hade stenkoll och fick sedan frågan om vi hade någon hemslöjdsbutik. Ett klyftigt "öhm" blev mitt svar följt av ett rop på kollegan. Hade vi haft en hemslöjdsbutik har jag av förståeliga skäl hållit mig undan från den.
Idag fick jag frågan om jag känner till stan. Aha, tänker jag, nu ska jag vara klyftig och inte hamna i samma sits som igår.
- Det beror på.
De säger vad de letar efter och jag ger dem en fruktansvärt detaljerad beskrivning med höger och vänstersignalement, pekningar och till och med ett utstigande av butiken och ytterligare lite pekande.
De har frågat efter ett systembolag och först efteråt funderar jag på om jag ska skämmas eller inte.
Idag fick jag frågan om jag känner till stan. Aha, tänker jag, nu ska jag vara klyftig och inte hamna i samma sits som igår.
- Det beror på.
De säger vad de letar efter och jag ger dem en fruktansvärt detaljerad beskrivning med höger och vänstersignalement, pekningar och till och med ett utstigande av butiken och ytterligare lite pekande.
De har frågat efter ett systembolag och först efteråt funderar jag på om jag ska skämmas eller inte.
söndag, juli 19
Pappers- och tankerensande
Det började med att jag igår kväll efter 896 körda kilometer skulle leta rätt på en produktnyckel att förse min nya åh, så materialistiska förälskelse med. Det gick sådär. Nyckeln skulle stå uppskriven på en post it-lapp på en inte speciellt stor yta kvadratmeter, men bland sjukt mycket papper. Jag hittade den inte och blev istället smått grinig på mig själv över att inte kunna tillfredsställa min älskare med ett flashigt Officepaket.
Därför bestämde jag mig för att städa upp bland mina papper idag. Jag är klar nu. Nu. Två pärmar och en papperskasse senare är jag klar. Av någon anledning har jag tyckt det varit nyttigt att spara varenda papper som CSN har skickat ut sedan jag började gymnasiet. Dessutom har jag sett det som onödigt att låta alla papper från trean hamna i pärmen mer än som lösa papper mellan lite pappomslag. Så jag har rensat.
Jag har hittat mina allra första lönespecifikation, jag har slängt två år gamla att-göra-listor och jag har tagit nostalgitrippar till gymnasiet. En kompis sade för några år sedan att jag skulle vara lycklig som gick på gymnasiet, mitt svar bestod av en fnysning "Gymnasiet? Ett frivillgt tvång att springa runt i korridorer täckta av tegelsten, jo, det är ju vad man kallar lycka." Hon hade rätt och jag hatar att ha fel. Man tycker ju åtminstone att man borde kunna vara medveten om hur kul man har det.
På ett gammalt papper från en engelsklektion har jag gått så långt i mitt känsloyttrande att jag ritat ett hjärta med texten "Can't wait" skrivet i det. Det övriga papprets text är ett blottande om vad vi ska kunna till ett prov och jag låter en ironi vara så träffsäker att jag själv tycker mig knockas.
Nog för att Lund säkert är tip-top, men det är inte mina tre gymnasieår, det är inte de bästa vännerna och det är inte de rätta tegelstenarna.
Men det är en av mina gymnasielärare som har flyttat ner och om det krisar kan jag alltid planera in en ny karriär som stalker.
Annars är jag rätt nöjd med nuet också, men min grej blir väl att tro på något annat än det som är just nu.
Det är en dag som passar ihop med en dagens låt.
Därför bestämde jag mig för att städa upp bland mina papper idag. Jag är klar nu. Nu. Två pärmar och en papperskasse senare är jag klar. Av någon anledning har jag tyckt det varit nyttigt att spara varenda papper som CSN har skickat ut sedan jag började gymnasiet. Dessutom har jag sett det som onödigt att låta alla papper från trean hamna i pärmen mer än som lösa papper mellan lite pappomslag. Så jag har rensat.
Jag har hittat mina allra första lönespecifikation, jag har slängt två år gamla att-göra-listor och jag har tagit nostalgitrippar till gymnasiet. En kompis sade för några år sedan att jag skulle vara lycklig som gick på gymnasiet, mitt svar bestod av en fnysning "Gymnasiet? Ett frivillgt tvång att springa runt i korridorer täckta av tegelsten, jo, det är ju vad man kallar lycka." Hon hade rätt och jag hatar att ha fel. Man tycker ju åtminstone att man borde kunna vara medveten om hur kul man har det.
På ett gammalt papper från en engelsklektion har jag gått så långt i mitt känsloyttrande att jag ritat ett hjärta med texten "Can't wait" skrivet i det. Det övriga papprets text är ett blottande om vad vi ska kunna till ett prov och jag låter en ironi vara så träffsäker att jag själv tycker mig knockas.
Nog för att Lund säkert är tip-top, men det är inte mina tre gymnasieår, det är inte de bästa vännerna och det är inte de rätta tegelstenarna.
Men det är en av mina gymnasielärare som har flyttat ner och om det krisar kan jag alltid planera in en ny karriär som stalker.
Annars är jag rätt nöjd med nuet också, men min grej blir väl att tro på något annat än det som är just nu.
Det är en dag som passar ihop med en dagens låt.
tisdag, juli 14
Att lura sig själv
Skönt, tänkte jag. Nu har jag tre år fixade då jag slipper svara på frågan "och nu då?".
Skönt, tänkte jag. Nu kan jag säga att jag åtminstone håller på att ta tag i mitt liv och kanske kan åstadkomma något.
Skönt, tänkte jag. Det verkar som att jag faktiskt har sökt in till något som jag kommer tycka är roligt.
Nej, tänkte jag. Jag kommer dö av nollningen.
Nej, tänkte jag. Jag förstår inte språket.
Nej, tänkte jag. Jag kommer svälta ihjäl när jag i bagaget inte får med mig en mamma som kan laga mat.
Nej, tänkte jag. Studentlitteratur är vansinnigt dyrt och jag hade i enlighet med någon psykologisk teori förträngt de kostnaderna.
Duktigt, tänkte jag och beställde första boken från Adlibris idag. En pocket för 39 kronor - med fri frakt. Runt 300 kronor billigare än de andra.
Nu har jag duktighet för att kompensera för resten av veckan.
Skönt, tänkte jag. Nu kan jag säga att jag åtminstone håller på att ta tag i mitt liv och kanske kan åstadkomma något.
Skönt, tänkte jag. Det verkar som att jag faktiskt har sökt in till något som jag kommer tycka är roligt.
Nej, tänkte jag. Jag kommer dö av nollningen.
Nej, tänkte jag. Jag förstår inte språket.
Nej, tänkte jag. Jag kommer svälta ihjäl när jag i bagaget inte får med mig en mamma som kan laga mat.
Nej, tänkte jag. Studentlitteratur är vansinnigt dyrt och jag hade i enlighet med någon psykologisk teori förträngt de kostnaderna.
Duktigt, tänkte jag och beställde första boken från Adlibris idag. En pocket för 39 kronor - med fri frakt. Runt 300 kronor billigare än de andra.
Nu har jag duktighet för att kompensera för resten av veckan.
lördag, juli 11
torsdag, juli 9
Hej verklighet
Jag kom in. Jag har ett riktigt antagningsbesked i ettor och nollor.
Nu ska jag plugga skånska."Grundandet av Lund betraktas i regel som ett led i skapandet av ett enat danskt kungadöme." Jag tänker kalla det utlandsstudier.
tisdag, juli 7
Modeblogg lanserad
Det gyllene talet är tre, påstås det. Därför kan inte föregående inläggs blottande av mina dåliga egenskaper fastställas som tre till antalet. Jag har fyra och glömde den värsta.
Lokalsinnet kan man komma förbi genom att umgås med orienterare eller le och bli guidad till rätt ställe. Det lyckas för det mesta.
Gymnastiken kan man komma undan från genom en släng av reumatism. Det är nog inte meningen att man ska njuta av en sjukdom på det sättet.
Oförmåga att placera ansikten kan bli positivt vid behov av sömn som ersättare för fårräknare.
Och nummer fyra, det igår bortglömda, att sy. Jag kan inte och kan inte komma förbi det på något sätt. Under min skoltid tyckte lärarna vanligtvis att jag var relativt snäll, lugn och ambitös - en rätt klassisk elev - med ett undantag, syslöjdslärarna. Jag har haft tre stycken olika, samtliga har misslyckats helt med att dölja sin avsky mot mig.
När jag kommer i närheten av tyg, nålar och sådant som används för att skapa mjuka stycken har jag inte ens möjlighet att bli illa till mods, jag bara misslyckas. Det är som att öppna en omskakad flaska med läsk i sängen, det är dömt att gå illa.
Jag har försökt att sy. En gång försökte jag brodera Långben. Jag gav den tavlan till mamma. Nu sitter han bakom en dörr och är omöjlig att upptäcka. En gång skulle jag sy en kjol. Problemet med den hamnade i att dragkedjan inte kunde öppnas och att kjolen var av den formen att den inte kunde tas på. Några gånger har jag försökt använda en symaskin. Samtliga gånger har nålen gått sönder och vanligtvis hamnat rakt i pannan på mig. Någon gång skulle jag sticka. Jag tror inte att någon blev skadad.
När jag idag hade på mig en väst som jag tycker lockar fram en bohemiskt uppklädd anda och får mig att känna mig sofistikerat käck fick jag flera gånger frågan om jag hade gjort den själv. Jag vet inte om jag ska ta det som att de antingen tror att jag kan sy (vilket i sin tur innebär att de tror att jag är någon annan än den jag är) eller att de menar att den ser ut att vara sydd av mig.
Lokalsinnet kan man komma förbi genom att umgås med orienterare eller le och bli guidad till rätt ställe. Det lyckas för det mesta.
Gymnastiken kan man komma undan från genom en släng av reumatism. Det är nog inte meningen att man ska njuta av en sjukdom på det sättet.
Oförmåga att placera ansikten kan bli positivt vid behov av sömn som ersättare för fårräknare.
Och nummer fyra, det igår bortglömda, att sy. Jag kan inte och kan inte komma förbi det på något sätt. Under min skoltid tyckte lärarna vanligtvis att jag var relativt snäll, lugn och ambitös - en rätt klassisk elev - med ett undantag, syslöjdslärarna. Jag har haft tre stycken olika, samtliga har misslyckats helt med att dölja sin avsky mot mig.
När jag kommer i närheten av tyg, nålar och sådant som används för att skapa mjuka stycken har jag inte ens möjlighet att bli illa till mods, jag bara misslyckas. Det är som att öppna en omskakad flaska med läsk i sängen, det är dömt att gå illa.
Jag har försökt att sy. En gång försökte jag brodera Långben. Jag gav den tavlan till mamma. Nu sitter han bakom en dörr och är omöjlig att upptäcka. En gång skulle jag sy en kjol. Problemet med den hamnade i att dragkedjan inte kunde öppnas och att kjolen var av den formen att den inte kunde tas på. Några gånger har jag försökt använda en symaskin. Samtliga gånger har nålen gått sönder och vanligtvis hamnat rakt i pannan på mig. Någon gång skulle jag sticka. Jag tror inte att någon blev skadad.
När jag idag hade på mig en väst som jag tycker lockar fram en bohemiskt uppklädd anda och får mig att känna mig sofistikerat käck fick jag flera gånger frågan om jag hade gjort den själv. Jag vet inte om jag ska ta det som att de antingen tror att jag kan sy (vilket i sin tur innebär att de tror att jag är någon annan än den jag är) eller att de menar att den ser ut att vara sydd av mig.
måndag, juli 6
Stora versaler mitt i meningar och dåliga egenskaper
Vanligtvis brukar jag tycka att det är betydligt mer smickrande att prata om saker jag är bra på än saker jag är dålig på. Men någon gång ska man kunna göra ett undantag.
Det är några saker som jag är fruktansvärt dålig på.
- Lokalsinne. Det har jag inte. Jag kan gå vilse i en rondell.
- Gymnastik. Jag tycker det är trivsamt att stå upp, dvs. fötterna på marken och huvudet lite mindre än två meter högre upp. När det som krävs av mig är onaturliga grejer där jag ska falla på bockar, fastna i ringar och skadas i ribbstolar är jag självmordsbenägen.
- Ansikten. Jag känner igen dem, men på något sätt får det här ett samband i lokalsinnesavsaknaden, för jag kan inte placera dem. Jag känner igen ett ansikte och jag vet inte om det är min brevbärare eller om det är någon vars bild jag har sett i tidningen.
Lokalsinnet och gymnastiken är relativt lätt att ta sig förbi. Att inte kunde placera ansikten är lite besvärligare. Jag jobbar i en affär och människor hälsar på mig.
I fredags var en man inne, han blir expedierad av min kollega. Men det är en sådan där man som tar plats utan att vara medveten om det. Han står alltså och tar upp hela disken medan jag slår in paket åt min kund som hamnar någonstans i läge med hans armhåla. Mannen pratar på och jag kan inte låta bli att tycka mig känna igen honom.
- Det här är en av Sveriges finaste bokhandlar, det har jag alltid sagt.
- Ja, jag är ju född här runt hörnet för så många år sedan. Så jag är en riktig uschlehamnare, som jag brukar säga.
- Jag brukar alltid försöka besöka den här affären när jag är i närheten.
- Det är Sveriges finaste bokhandel. Eller hur, Johanna?
Där kom det. Typiskt. Det är en människa jag känner och jag vet inte hur, varför, sedan när eller varifrån. Han kan mitt namn, jag borde kunna hans. Jag svarar säkert med ett fult "hehe" och "O, ja". Stilsäkert, Johanna. Där klarade du dig undan en obekväm situation.
Han handlar färdigt och går ut genom dörren efter att glatt ha vinkat hej då. Min kund är kvar och kommer nu fram från det tidigare armhåleläget.
- Var det Han?
Han? Va? Han med stort H. Jag är lost.
- Ja, det var det. Det var Han, svarar min 24/7-jättetrevliga kollega glatt och självsäkert.
Vem?! Jag ler och försöker se lika självsäker ut. Jag misslyckas mest och antar en bäver-look.
- Pippi Långstrumps pappa här alltså. Men Han och Hon har någon stuga här i närheten, är det inte så?
Där är jag funnen igen. I once was lost but I'm found liksom. Pippis pappa var inne på mitt jobb. Jag kände honom alltså inte alls. Jag har en namnskylt på mig och mitt namn är blottat för alla med kombinationen syn och läsförmåga.
För att fortsätta på samma spår kan jag nämna att hans sambo - Hans - faktiskt har ett ansikte jag såväl känner igen som kan placera och hon - Hon - har råkat ut för mitt dåliga lokalsinne när hon skulle hitta till en allsångskväll i Ulricehamn. Nu har jag snart infiltrerat familjen helt och hållet.
Efter att ha kommit hem och stalker-googlat lite kunde jag också konstatera att det minsann inte alls var Pippis pappa. Det var Tommy och Annikas pappa. Så det så.
Det är några saker som jag är fruktansvärt dålig på.
- Lokalsinne. Det har jag inte. Jag kan gå vilse i en rondell.
- Gymnastik. Jag tycker det är trivsamt att stå upp, dvs. fötterna på marken och huvudet lite mindre än två meter högre upp. När det som krävs av mig är onaturliga grejer där jag ska falla på bockar, fastna i ringar och skadas i ribbstolar är jag självmordsbenägen.
- Ansikten. Jag känner igen dem, men på något sätt får det här ett samband i lokalsinnesavsaknaden, för jag kan inte placera dem. Jag känner igen ett ansikte och jag vet inte om det är min brevbärare eller om det är någon vars bild jag har sett i tidningen.
Lokalsinnet och gymnastiken är relativt lätt att ta sig förbi. Att inte kunde placera ansikten är lite besvärligare. Jag jobbar i en affär och människor hälsar på mig.
I fredags var en man inne, han blir expedierad av min kollega. Men det är en sådan där man som tar plats utan att vara medveten om det. Han står alltså och tar upp hela disken medan jag slår in paket åt min kund som hamnar någonstans i läge med hans armhåla. Mannen pratar på och jag kan inte låta bli att tycka mig känna igen honom.
- Det här är en av Sveriges finaste bokhandlar, det har jag alltid sagt.
- Ja, jag är ju född här runt hörnet för så många år sedan. Så jag är en riktig uschlehamnare, som jag brukar säga.
- Jag brukar alltid försöka besöka den här affären när jag är i närheten.
- Det är Sveriges finaste bokhandel. Eller hur, Johanna?
Där kom det. Typiskt. Det är en människa jag känner och jag vet inte hur, varför, sedan när eller varifrån. Han kan mitt namn, jag borde kunna hans. Jag svarar säkert med ett fult "hehe" och "O, ja". Stilsäkert, Johanna. Där klarade du dig undan en obekväm situation.
Han handlar färdigt och går ut genom dörren efter att glatt ha vinkat hej då. Min kund är kvar och kommer nu fram från det tidigare armhåleläget.
- Var det Han?
Han? Va? Han med stort H. Jag är lost.
- Ja, det var det. Det var Han, svarar min 24/7-jättetrevliga kollega glatt och självsäkert.
Vem?! Jag ler och försöker se lika självsäker ut. Jag misslyckas mest och antar en bäver-look.
- Pippi Långstrumps pappa här alltså. Men Han och Hon har någon stuga här i närheten, är det inte så?
Där är jag funnen igen. I once was lost but I'm found liksom. Pippis pappa var inne på mitt jobb. Jag kände honom alltså inte alls. Jag har en namnskylt på mig och mitt namn är blottat för alla med kombinationen syn och läsförmåga.
För att fortsätta på samma spår kan jag nämna att hans sambo - Hans - faktiskt har ett ansikte jag såväl känner igen som kan placera och hon - Hon - har råkat ut för mitt dåliga lokalsinne när hon skulle hitta till en allsångskväll i Ulricehamn. Nu har jag snart infiltrerat familjen helt och hållet.
Efter att ha kommit hem och stalker-googlat lite kunde jag också konstatera att det minsann inte alls var Pippis pappa. Det var Tommy och Annikas pappa. Så det så.
fredag, juli 3
torsdag, juli 2
Hård dag på jobbet
Det börjar med att min kollega försöker lära mig något. Uppenbarligen har min påtagliga ålder och mina meterdjupa rynkor orsakat en verklighet i vilken jag måste göra mer än se sympatisk ut bakom disken. Jag lär mig mest ingenting och istället kommer ett gammalt fel jag har gjort upp. Man måste visst trycka på fliken "Plocka" för att det ska bli rätt om man tar alternativ 3 vid händelse 8 och order 4 ska hänga ihop med lagerantalet och antalet beställningar - typ. Jahaaaaaja. Och bara sådär har jag börjat sakna metaetiken igen. I den fanns det åtminstone en chans att jag skulle kunna lära mig.
En stund senare ska jag ringa kunder. Jag ringer, lägger på, ringer och lägger på. Jag ringer, lyfter luren och har helt plötsligt en streckkodsläsare tryckt mot mitt öra.
Ytterligare en stund senare är jag helt själv i butiken och jag ägnar tiden åt att nynna på Old time rock and roll.
Nu har de tyska turisterna börjat lära sig svenska för övrigt.
En stund senare ska jag ringa kunder. Jag ringer, lägger på, ringer och lägger på. Jag ringer, lyfter luren och har helt plötsligt en streckkodsläsare tryckt mot mitt öra.
Ytterligare en stund senare är jag helt själv i butiken och jag ägnar tiden åt att nynna på Old time rock and roll.
Nu har de tyska turisterna börjat lära sig svenska för övrigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
